Idag började jag skriva på svenska som jag ska lämna in imorgon.  Jag har haft tusen idéer till vad jag skulle göra men jag kunde inte få ner dem på papper.  Till slut så fick jag ner en berättelse om en kvinna som har scenskräck.

Scenskräck

Hon ville skrika. Det var nära att hon gjorde det men hon lät bli. Kvinnan kände hur ångesten sakta tog sitt grepp om henne. Hon var totalt vettskrämd. Det värsta hon visste var att tala inför folk. Hon blev alltid nervös och fick ångestattacker. För att undvika att hyperventilera så tog hon några djupa andetag och försökte att slappna av. Kvinnan torkade av sina svettiga händer på sin kjol och strök ut några obefintliga veck på hennes matchande gråa, kavaj. Efter några minuter började hon känna sig lite lugnare.

Kvinnan tänkte snabbt igenom de hon skulle säga. Hon gjorde alla avslappnings metoder hon kunde komma på för att inte gripas av panik igen. Det var snart hennes tur. Mannen som just hade talat fick några frågor innan han gick av scenen. Kvinnan hade inte hört ett enda ord av vad mannen hade sagt.

Det var hennes tur nu. Hon kände hur rädslan började komma igen. Den fyllde henne sakta tills hon inte kunde tänka klart, men hon var tvungen att genomföra föreläsningen. På ostadiga ben började hon gå ut till podiet. Kvinnan såg ut över publiken fick tunghäfta. Hon kunde känna sitt hjärta slå hårt under kavajen och hon hörde hur blodet susade i öronen. För att vinna lite tid så drack hon ur vatten glaset som stod på podiet.

Kvinnan återfick talförmågan och började med föredraget. Medan hon talade så försökte hon låtsas att hon var någon annanstans, att hon var hemma framför spegeln och övade, allt annat än att hon stod framför publik och talade. Sakta släppte paniken och hon började känna sig relativt säker då hon hörde någon hosta. Hon kastade en blick dit ljudet kom ifrån och såg en man hånle. På ett ögonblick så var hon tillbaka till verkligheten och osäkerheten kom tillbaka.

Kvinnan kunde inte längre höra vad hon sa. Hon hörde endast hennes hjärtslag som ökade i styrka. Hennes synfält blev suddigt och hon började skaka, inte för att det var kallt utom för att hon var alldeles skräckslagen. Kvinnan använde allt mod hon hade kvar för att försöka avsluta föreläsningen.

Med ett ökat tempo och otydligare uttal tog sig Kvinnan igenom föreläsningen. Så fort hon var klar så tackade hon och skyndade sig av scenen så snabbt hon kunde utan att springa. Hon väntade ens inte för att se om någon hade några frågor. Hon var för rädd att någon skulle börja bua eller kasta rutten frukt på henne. Hon visste inners inne att folk inte gjorde så i dagens samhälle men var skräckslagen för det ändå.

När kvinnan väl var av scenen så rann tårarna ner för kinderna. Hon skyndade sig till damrummet där hon sjönk ner på golvet. Tårarna hade förstört sminket som hon noggrant hade lagt på. Hon hade valt färger omsorgsfullt för att de skulle framhäva hennes smaragdgröna ögon. Det blonda håret hade hon satt upp i en elegant svinrygg. Allt det hade kvinnan gjort för att se mer professionell ut. Ändå kände hon sig bara som en katt bland hermeliner. Då bestämde hon sig för att aldrig mer ställa sig på en scen.

 

Lisa Lidman s1a

Det var det bästa jag kunde komma på.